louisandharry.blogg.se

~~Louis Perspektiv~~
- I fucking hate you! skrek jag samtidigt som jag smällde igen dörren 

- Don't talk to me like that, skrek Johannah med en besviken röst från andra sidan rummet.

Jag tyckte dock inte ett dugg synd om henne, jag var så arg det känndes som om jag skulle explodera vilken sekund som helst. Hon tänkte tvinga iväg mig till det där konstiga sommarkollot över sommaren. Jag var nästan arton år och tyckte att jag hade rätt att vara hemma. Men jag fick inte stanna hemma och en vecka senare var det bara att börja packa. 8 veckor, hur skulle jag palla det? Jag som hade bestämt att ha en kul sommar med Stan och några andra polare. Jag svor för mig själv samtidigt som jag försökte trycka i det sista av kläderna i min ena stora resväska som skulle med. 

 

- Lou are you ready to go?  
Jag tittade upp och såg min mama stå i dörröppningen med ett flin på läpparna.
- I guess, svarade jag och ryckte på axlarna. 
- Louis, I promise this is going to be fun, hon kollade mig i ögonen och log. 

Jag svarade inte utan tog mina resväskor och började lämna rummet.

 

Det var nog den värsta bilresan jag har varit med om, tystnaden mellan mig och min mamma var så jobbig. Vilket gjorde att bilresan känndes hundra gånger längre. När vi väl var framme så hade jag somnat och jag vaknade av mammas röst. 

 

- Louis honey we are here
Jag vaknade med ett ryck samtidigt som jag såg mig omkring. Vi stod parkerade på en stor gårdsplan mellan två stora hus. Runt omkring gick det folk runt med resväskor, människorna var i min ålder till några år yngre. 

 Jag klev ur bilen och stängde igen dörren med en smäll. 
- This is such a nice place, fnittrade mamma som också hade klivit ur bilen.
Jag mumlade något till svar, och tog ut mina väskor ur bakluckan. 

- Bye bye I guess, muttrade jag samtidigt som jag såg på min mamma
- Come here love, hon drog in mig i en lång kram 
Jag suckade men hon verkade inte vilja släppa så jag kollade mig lite om och utforskade stället Det låg nära vattnet, huvudbyggnaderna var som små slott och runt om fanns det små hus. Jag var tvungen att erkänna för mig själv att det var ett ganska häftigt ställe. Men åtta veckor det visste jag inte om jag skulle klara.

 

Efter nästan en minut så släppte mamma äntligen greppet om mig.,
- Do you need help to find you room?

- No mum it's okey, you can go now but please send one's regrads to Lottie, Fizzy, Phoebe, and Daisy from me 
Hon nickade och hoppade in i bilen.

 

Där stod jag frustrerad kvar ett litet tag innan jag suckade för mig själv och följde strömmen utav tonnåringar in till ett av husen. När jeg klev innan blev jag bemött av någons slags kolloledare som log vänligt. Eller smörigt skulle jag vilja kalla det.
- Hi, there I'm Josh one of your leader of this camp, what's your name?
- I'm Louis Tomlinson, svarade jag kort jag brydde mig inte ett dugg om att jag kanske lät otrevlig.
- You are staying in room number 17, I will show you 
Jag följde honom uppför en trappa, som ledde till en stor korridor. 

- Let's se here it is, sa han och pekade på dörren i mitten av korridoren. 
- Thanks svarade jag
- We have a gathering in two hours, utside the house.
- Okey , mumlade jag samtidigt som jag öppnade dörren och Josh vände som och gick iväg.

 

När jag öppnade dörren så möttes jag av en stor chock, där stod två sängar. En var redan upptagen och där satt en kille och packade upp sina kläder. Han tittade upp på mig och log vänligt.
- I'm sorry I think I may be at the wrong room or soemthing svarade jag. 

Killen kollade på mig med sina stora ögon, jag kännde hur min mage blixtrade till och jag blev alldeles varm
- Are you Louis?
- Yeah

- Then you are at the right room sa han,  och skrattade,  
- They told me you are sharing room with me forsatte han.

- Share? I thought you lived alone svarade jag oroligt 
han skakade bara på huvudet och jag stängde dörren försiktigt och klev in. Han reste sig ur sängen och tog fram sin hand. 
- I'm Harry sa han med ett stort leende. 
Jag ryckte till när han tog min hand. 
- This is my second year here, han fortsatte snacka men han släppte inte handen. 
Jag svalde hårt och log mot honom. 

 

~~Harrys Perspektiv~~
Vad sa jag egentligen? Jag hade ingen koll alls, jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Jag insåg att vi skakat händer alldeles för länge så jag släppte den fort. Jag satte mig ner på sängen och fortsatte packa upp. Jag såg efter killen som alltså hette Louis. Han satte sig på sin säng som inte stod så lång bort eftersom att rummet var så liten.
- How old are you? Louis röst hördes lång borta i fjärran.
Jag skakade på mig och svarade fort.
- I'm fifteen and you? 
- I'm turning eighteen this year svarade han och log. 
Mina hanleder började pirra och jag kännde hur mina händer började få handsvett. Jag visste inte varför. 

- Where are you from then? frågade jag för att ha något att prata om.
- I´'m from Doncaster and you? 
- I'm from Cheshire, Holmes Chapel

Resten av det två timmarna innan samling hann jag och Louis snacka ganska mycket, Han var en väldigt rolig kille och jag fick veta mycket om hans liv och han om mitt. 
Innan vi skulle gå ner för samlingen så skulle jag gå på toaletten när jag snubblade på Louis resväska och ramlade i hans knä.
- I'm so sorry svarade jag 
- It's okey svarade han och skrattade samtidigt som han såg mig i ögonen.
Jag reste mig upp samtidigt som jag skakade på mig. Hans beröring fick mig att rysa till.  Det var något speciellt med Louis, jag visste inte vad men det var något. Fast vi bara hade snackat i två timmmar så känndes det så bra. Jag kännde att han skulle bli en bra kompis